Varning för långt depp inlägg..

Det kokar inom mig och jag vet inte vilka ord som bäst beskriver hur jag mår just nu. Ska försöka.. Jag är väldigt irriterad och samtidigt orolig. Arg? Mjae, jag vet inte men irriterad och orolig räcker inte. Det bokstavligt kokar inom mig, jag är skakig, händerna, fötterna, hela kroppen. Det är sjukt sällan jag känner såhär. Sist..var nog under den perioden i mitt liv som allt var så himla rörigt. Skilsmässa hit, begravning dit, flytta, polis, ambulans, tjafs och bråk hela tiden, man kunde aldrig slappna av.

Det började med ett fjantigt litet bråk om hur Nan skulle koka riset. Hon var jättetrött så det gick liksom inte att snacka om saken. Pappa och Nan var dom som bråkade kanske jag ska säga också. Nan satte sig framför tvn och struntade i riset. Pappa fortsatte laga mat och jag kom att hjälpa till. När maten var färdig kom Nan in med en kudde i famnen och sa att hon inte var hungrig. Ska också lägga till att jag läser henne som en öppen bok, inte för att skryta. Jag vet alltid vad som är fel, när det är fel och hur fel hon tycker att det är. Jag visste att hon inte skulle äta med oss, för nu var hon sur/sårad på riktigt. Det hade liksom runnit över bägaren.

Under tiden på landet den här sommaren så har det varit lite småtjafs och jag har tänkt tillbaka. Tänkt tillbaka då man aldrig slappnade av, man var alltid på vakt. När som helst ska man tackla någon ny helt osannolik händelse. Snart blir det bråk igen, buller och bång, höga röster, skrik och fula ord, oansvarigt språk och omoget beteende. Varenda sekund var man på helspänn för snart händer det igen. Det kanske låter jätteöverdrivet men jag tyckte det var jobbigt.
 Jag har haft lite samma vara på sin vakt känsla här ute. Snart är det ett nytt tjaffs och höga röster. Och jag har tänkt: vad skönt det blir när man flyttar hemmifrån och man själv kan bestämma när man ska lyssna till ett bråk igen, när man slipper överrösta rösterna med musik.

När jag och pappa ätit färdigt kom Nan, som varit ute, in och la sig i deras rum. Hon kom ut när pappa och jag var halvvägs in i en film och frågade om hon fick sova här inatt, om hon fick vara i det här huset, om vi ville det. Ibland beter hon sig så himla barnsligt, det är inget jag tänker sticka under stolen med. Jag kan bli irriterad över att jag beter mig mer ansvarsfullt och moget än vad hon gör. Hon är en vuxen kvinna men beter sig till 70% av dygnet som om hon vore tio år.

Vi pratar lite seriöst och lyssnar på varandra men det slutar alltid på samma sätt: när du blir äldre kommer du förstå. Varje gång hon säger så så rinner bägaren över för min del. För det hon pratar om har ingenting med ålder att göra, det har det aldrig. Jag förstår precis hur hon känner. Hon är i ett främmande land och måste få det att funka tills hon och pappa åker tillbaka. Hon kan bli hur arg som helst men måste stanna på den här lilla skitön. Men hon behöver inte fråga varje minut om pappa vill vara ihop med henne. För om han inte vill det så gör han slut!

Jaja, det hela slutar med att hon håller till ute på verandan. Det är nu jag blir orolig, hon kommer förstöra en jävla massa grejer nu, slå sönder saker och bara göra det jävligt för pappa. Dessutom tänker jag självmordstankar(inte för min egen räkning), då hon har riktigt taskigt självförtroende och självkänsla.

Nu kommer minnena, jag hör men jag ser inte. Jag  hör hur hon tänder tändaren om och om igen. Och förstår efter en liten stund att hon försöker tända en av pappas pipor. När jag insåg det så vända jag huvudet mot verandan och såg henne gå därifrån, mot källaren. Och vad finns där? Jo, spriten förstås. Hon börjar sjunga lite sådär som en del kan få för sig att göra när dom är fulla. Vid det här laget tycker jag hon är patetisk. Jag går ut och ska tända lampan åt henne. Då kliver jag på hennes hand, för att hon ligger precis utanför dörren. Om jag tyckte hon var patetisk innan så vet jag inte vad jag tyckte nu. Dessutom "sjöng" hon i'm sleeeeping... druuunk, sleeeeping. Jag ville bara spy på henne men det gjorde hon bra sen hörde jag..


Från det att jag hörde tändaren och fram till nu har jag haft exakt samma känsla som jag hade mycket förut. Den ovetande och oroliga känslan att inte veta som händer eller kommer att hända.
Nu har hon dock huttrande och vinglandes tagit sig in i sovrummet och med största sannolikhet däckat.


Vad skönt det var att skriva av sig!
Undra vad jag kommer tycka om det här inlägget imorron..


Ps. Pappa sover på soffan =(